Studentlivet? Ja tack!
Jag har så mycket att berätta!
De senaste veckorna har varit helt galet underbara! Jag har träffat massor med fantastiska människor och så fort arbetspasset är klart bär det in till centrum för att möta upp vänner och bekanta. Franskan börjar sakta med säkert att utvecklas och nu börjar jag förstå majoriteten av vad som sägs under en konversation. På tisdagkvällar har jag en franskakurs på 3 timmar vilket är roligt, men det är bara att inse att vill man lära sig ett språk så är skolbänken endast ett sätt för att komma igång. Vill man bli flytande så finns det inget annat bättre alternativ än att träffa människor som talar språket och umgås med dem så ofta man kan. Även fast jag inte själv är här som student, så har mina vänner lyckats ge mig ett smakprov på vad detta innebär. Helger och veckor är det knappt någon skillnad på, så att gå till klubben på en onsdag är absolut inga konstigheter. Road-trips och annat smått och gott planeras dagligen, och jag ser verkligen fram emot vad framtiden har att erbjuda.
Något annat som jag tycker är värt att dela med mig av är att atmosfären här är så annorlunda från i Sverige. Att man börjar prata med personen bredvid på tunnelbanan är inga konstigheter och folk är inte lika konflikträdda som i Sverige. Detta med "personal space" är något som svenskar håller väldigt kärt, men som knappt existerar här borta. Väntar man på bussen bör man i Sverige ha minst en meter från främlingen bredvid, och vid en konversation är det även där vanligt att ha ett visst avstånd från varandra. Detta finns knappt här borta. Vid busshållplatsen eller metron står folk nästan och flåsar varandra i nacken för att vara redo att stiga på bussen/tåget. För att hälsa på en person, (även om man aldrig träffats förr), exempelvis en kompis till en kompis, så pussas man alltid på kinden. Så länge det inte handlar om en jobbintervju förstås. Att ta ihand betyder nästan att man helt enkelt inte alls är intresserad av att lära känna personen och det kan till och med leda till att folk undrar vad som är fel med en eller tar lite illa upp. Jag fick ett antal udda blickar innan jag förstod att jag helt enkelt fick lämna handslagen hemma i Sverige.
De senaste veckorna har varit helt galet underbara! Jag har träffat massor med fantastiska människor och så fort arbetspasset är klart bär det in till centrum för att möta upp vänner och bekanta. Franskan börjar sakta med säkert att utvecklas och nu börjar jag förstå majoriteten av vad som sägs under en konversation. På tisdagkvällar har jag en franskakurs på 3 timmar vilket är roligt, men det är bara att inse att vill man lära sig ett språk så är skolbänken endast ett sätt för att komma igång. Vill man bli flytande så finns det inget annat bättre alternativ än att träffa människor som talar språket och umgås med dem så ofta man kan. Även fast jag inte själv är här som student, så har mina vänner lyckats ge mig ett smakprov på vad detta innebär. Helger och veckor är det knappt någon skillnad på, så att gå till klubben på en onsdag är absolut inga konstigheter. Road-trips och annat smått och gott planeras dagligen, och jag ser verkligen fram emot vad framtiden har att erbjuda.
Något annat som jag tycker är värt att dela med mig av är att atmosfären här är så annorlunda från i Sverige. Att man börjar prata med personen bredvid på tunnelbanan är inga konstigheter och folk är inte lika konflikträdda som i Sverige. Detta med "personal space" är något som svenskar håller väldigt kärt, men som knappt existerar här borta. Väntar man på bussen bör man i Sverige ha minst en meter från främlingen bredvid, och vid en konversation är det även där vanligt att ha ett visst avstånd från varandra. Detta finns knappt här borta. Vid busshållplatsen eller metron står folk nästan och flåsar varandra i nacken för att vara redo att stiga på bussen/tåget. För att hälsa på en person, (även om man aldrig träffats förr), exempelvis en kompis till en kompis, så pussas man alltid på kinden. Så länge det inte handlar om en jobbintervju förstås. Att ta ihand betyder nästan att man helt enkelt inte alls är intresserad av att lära känna personen och det kan till och med leda till att folk undrar vad som är fel med en eller tar lite illa upp. Jag fick ett antal udda blickar innan jag förstod att jag helt enkelt fick lämna handslagen hemma i Sverige.
